Våren som inspiration

Tidigt, tidigt lockas jag ut ur John Blunds värld av ett kvillrande, nästan fnittrande ljud. Årets första fågelkvitter. De klara, tjattrande tonerna tränger in i mitt inre och väcker något till liv som slumrat hela vintern. Som om varje litet kvitter vore en levande pyttevarelse börjar de kittla och dra i mig, för att till slut lyfta upp mig ur sängen. Det har aldrig varit så lätt att gå upp.

När jag sitter i morgonstrålarna vid frukostbordet kan fantasin inte göra annat än att börja jobba. Plötsligt hör jag en liten istapp utanför köksfönstret falla ner på gården i ett dripp-dropp, då öppnas köksdörren med ett klick-klack. Där står en förunderlig flickkvinna och niger mot mig – Fröken Grön. Den fnittrande, sprudlande, trippande Fröken Grön, som är så vårig och fjäderlätt att det riktigt sjunger och kvittrar om henne.

”Hej på dig!” säger hon glatt.

Jag är inte alls förvånad. Det är som om jag väntat på att hon ska komma. Det har hon gjort varje år, bara inte visat sig så tydligt. Hon har mer varit en känsla, en doft eller en förnimmelse som med sin sprittande kraft väckt naturen till liv efter vintern.

Men här står hon nu, i egen hög person. Med röda lockar, gröna kjolar och vårfåglar runt öronen dansar hon in. Hon ser ut som en skogsnymf som trillat rakt ut ur en saga. Men det är hon inte. Hon är en vårens våralv, som faktiskt trillat rakt in i en saga – min egen, närmare bestämt. Och jag kan inte göra annat än att välkomna henne.

Jag hinner knappt äta upp innan hon tar mig i handen och drar med mig ut i våren. Det känns som att kliva rakt ut i en visa. Det drippar, droppar och knakar överallt, och den kalla, dystra men vackra vintern har ersatts av något bubbligt och kittlande. Det är omöjligt att inte få nytt liv av detta jordens uppvaknande.

Tur. Det är så mycket som måste göras. Hon lär mig att kratta bort snö, guida hem flyttfåglar och hjälpa glittertottorna att smälta isen. I en skogsglänta visar hon våren i vitt. Med milda men bestämda tag lockar hon fram en hel backe vitsippor, som blygt niger under solen bland torkade löv. Och med vitsippsblinkande trollblick ser jag på.

Hon är så arbetsam att naturen inte har annat val än ta fart. Men för varje dag blir hon tröttare och tröttare. När sommaren till slut knackar på ser jag hur sliten hon är. Hon tackar för att jag tog tid att bevittna och förstå varje liten detalj av hennes konstverk.

När hon har gått slår det mig att hon gör detta varje år utan att be om något i gengäld – och vi bara tar det för givet. Därför var jag tvungen att skriva ett upprättande vittnesmål om detta magiska möte med våren själv.