Jag skriver för att ta reda på vad som ska hända

Att skriva en berättelse är en märklig upplevelse. Från ingenting skapar man något som, åtminstone på ett konkret plan, kommer från det tomma intet. Ett vitt papper fylls med bokstäver som blir till ord, ord som blir till meningar och meningar som blir till stycken. Till sist tar ännu en sida form, och plötsligt finns en hel värld, full av färger, former, dofter och karaktärer. Ett helt universum om man skriver fantasy.

Ju mer jag skriver, desto mindre blir världen min. Det är som att den när sig själv, som celler som delar sig, växer och utvecklas till en levande organism. I ren förvåning kan jag upptäcka en liten fjäril, en fluffig hund eller ett hus med en mystisk, grön dörr – som jag inte har skapat. Ingen blir mer nyfiken än jag på att ta reda på vad som döljer sig bakom. När jag öppnar är det som att gå in i vilket främmande hus som helst. Jag tar in känslan och omgivningen. Det ser ut som hemma hos tanter som bakar goda bullar, och det är inte jag som har möblerat. Vid spisen lagas maten av sig själv, på bordet bakas en tårta utan någon kock, och en ensam trasa putsar fönstren.

Allt är så självklart och naturligt att jag inte ens funderar på hur huset överhuvudtaget kan finnas, jag undrar bara vem som bor här. Någon fixar och donar ute i köket, och vips kommer en flickkvinna med blåsippsblå ögon och en stor vårta på näsan in i vardagsrummet där jag står. Men jag är inte jag. Jag är Astrid, rädd och nervös, öga mot öga med en livsfarlig blåkullahäxa.

Vad ska hända nu?

”Vad gör du här?” säger häxan.

Jag börjar stamma. Eller, Astrid! Astrid börjar stamma. Inte jag!

Plötsligt ersätts rädslan av trots och jag tar ett steg framåt.

 ”Vi är här för att träffa Pomperipossa,” säger jag. Men vänta – jag menar Ingrid! Ingrid, Astrids syster som också är med, säger så. Jag är nämligen Ingrid nu. Eller är det hon som är jag?

Att skriva en bok är för mig inte väsensskilt från att läsa en – bortsett från den omänskliga arbetsinsatsen. Jag vet inte ens om jag verkligen har skapat något, eller om allt bara har skapat sig självt. Platser uppstår ur ingenting, och karaktärer tycks födas av sig själva. Så snart de börjar ‘finnas’ får de ett eget existensberättigande och utvecklas till självständiga individer som gör, känner och tänker precis som de vill – och tar mig dessutom i besittning. Det är som att lida av någon sorts multiple personality disorder, med ständigt nya uppdykande individer som får leva ut sina liv i ett universum som har uppfunnit sig självt i mitt huvud.

Visserligen har jag ofta ett initialt handlingsskelett och kämpar såklart med att behålla kontrollen. Berättelsen ska ju trots allt passa i en bok. Men mina karaktärer har sin egen agenda, vilket är både frustrerande, häftigt och fint. För det är när jag låter dem ta mig i handen och visa mig vägen som magin uppstår. Tillsammans hamnar vi i oförutsägbara situationer i sagolika fantasiskogar som jag aldrig hade hittat utan dem, och det är då skrivandet blir spännande och meningsfullt. Jag vill ju ta reda på vad som ska hända. Om de irrar bort oss för långt kan jag alltid ömt föra tillbaka dem på ”rätt” stig. Ja, eller ibland måste jag tyvärr rycka och dra med all min kraft…