En saga om en envis saga

Den här allegorin, som skildrar den kreativa processen i min hjärna, är en hyllning till Selma Lagerlöf som för mer än hundra år sedan skrev om sin debutupplevelse.

För pinsamt länge sedan sökte sig en liten solstråle ner i en Bohuslänsk skog och snuddade vid en vattendroppe. Den glittrade vips till, och då föddes en saga. Den var liten och oformlig och skulle strax lösas upp och försvinna. Men medan den kämpade för sitt liv sköt samma glitter in genom ögat på en människa som ovetande traskade förbi. Ögat skickade vidare glittret in i människans hjärna, och då passade sagan på att följa med.

Fastklamrad slungades den genom en neuronmotorväg, raka vägen in i syncentret där glittret tände upp hela stället innan det – blixt – tynade bort. Ensam i mörkret blev sagan rädd. Skulle den också bara sluta att finnas så där? Den kände sig liten och vilsen, men i all sin bedrövelse märkte den en närvaro. Plötsligt syntes massa lysande klot med långa trådlika armar. De tisslade och tasslade och sagan kunde uppfatta toner och ljud som: Vad är det där? Den har inget här att göra. Titta den växer! Nämen, vad gör den!?

Sagan, som inte hade något språk än, förstod inte vad de sa men tittade dit de pekade. Knoppar, blommor, höstlöv och snöflingor målades upp som en ljusbio på en vägg. Färger och årstider gled förbi. Fladdrande väsen och smygande skuggor med spetsiga öron dök upp då och då.

Nyfödd visste sagan inte vad allt det här var. Men den var tagen och hänförd, och det var något med det här stället som fyllde allt med betydelse. Det var som om själva platsen gav sagan en djupare förståelse för varje sekund. Plötsligt begrep den att det inte var någon bio. Att det var den, sagan själv, som var allt detta som målades på väggen. Den var snöflingorna och löven, den var färgerna och årstiderna och den var de mystiska skuggorna med spetsiga öron. Men innan insikten hann sjunka in, blev den fastgrabbad av kloten och utkastad ur syncentret.

Sagan for genom en annan motorväg till en annan plats: Thalamus – hjärnans sekreterarkontor. Där fanns det också trådarmade klot. Och när sagan kom fram blev det ett liv. Med hyttande spetspennor och glasögon upptryckta på näsorna debatterade thalamusneuronerna om vad de skulle göra med denna nya, främmande uppenbarelse. Vem skulle ta sig an den? Den var så komplex och flytande att den inte passade någonstans i hela hjärnan.

Till sagans förfäran blev den fastbunden vid en brits och hänsynslöst styckad. Den blev till små, små bitar av ljus som släpptes ut ur Thalamus tusentals dörrar.

Några färdades mot känslokontoret medan andra tog vägen mot minneskontoret; vissa sökte sig till språkkontoret och några kämpade sig mot belöningskontoret. Flera letade sig faktiskt tillbaka till synkontoret, och det fanns till och med några små sagobitar som försökte nå ända in i ledningskontoret. Det var en svår färd. Tyvärr var det många som aldrig kom fram. Kraften i ljuset var för svag och orkade inte slå upp alla miljontals neurondörrar som måste öppnas på vägen. Tanken hade nog varit just den: att den besvärliga lilla sagan skulle irra bort sig i hjärnans oändliga nervlabyrint för att slockna och försvinna. Och om några få sagobitar trots allt skulle hitta fram, skulle hjärnkontoren bearbeta sönder dem till oigenkännlighet. 

Inne i ledningskontoret längst fram i hjärnan satt chefsneuronerna helt ovetande om vad som utspelade sig, bara några miljardtals neuronlänkar bort. Med sjömansmössor och datorer var de fullt upptagna med att planera, sortera och tolka allt mellan himmel och jord. Plötsligt hördes ett surrande ljud. Neuronerna stannade upp och tittade förbryllat på varandra. Ljudet avtog. De ryckte på axlarna och fortsatte arbetet. Men så märkte en neuron att glaset på dennes skrivbord började darra – först så svagt att det kanske inte ens var så. Men så började det darra och darra tills det klirrade och skakade och vatten skvalpade ut över hans dator. Han såg sig om och upptäckte att alla glasen i hela kontoret gjorde samma sak, och det surrande ljudet hade blivit ett brummande oväsen.

”In under skrivborden”, beordrade chefernas chefsneuron, och på en tidsrymd så kort att den var oförståelig hade alla lytt. 

Nu skakade hela marken. Men neuronerna satt lugnt under borden och väntade på att det skulle vara över. Det här var inget ovanligt. Särskilt inte i den här hjärnan, där känslokontoret och smärtkontoret hade växt sig så starka att de ofta tog över makten genom att slå ut ledningskontoret med elaka chockvågor. Men det var alltid bara tillfälligt.

Fast det fanns handlingsprotokoll att följa. Chefernas chef grabbade tag i telefonen där hon satt under skrivbordet. Hon tryckte på k-knappen och la luren mot örat. Men det hördes bara ett långt utdraget biiiiip. Det hade aldrig hänt förut. Hon rynkade häpet på sina neuronögonbryn och tryckte på s-knappen.

Signaler gick fram. Någon svarade. 

“Smärtkontoret här, hur kan jag hjälpa dig?”

“Jag har förstått att det är mycket nu”, sa chefsneuronen myndigt. “Men om ni lugnar ner er lite där borta, kan vi lösa allt härifrån genom att beordra kroppen att gå och vila.” 

“Vad pratar du om?” svarade smärtneuronen förnärmat. ”Här är allt lugnt.”

“Vad konstigt”, mumlade Chefsneuronen. 

Smärtneuronen, som inte ville bli anklagad i onödan, föreslog: “Har du hört med känslokontoret?” 

“Nej, telefonlinjen är utslagen.”

“Ja, det var verkligen konstigt …” 

“Nåja”, avslutade Chefsneuronen. “Jag ringer Sekreterarkontoret.”

”Sekreterarkontoret här”, svarade en stressad röst.

”Vad är det som pågår egentligen?” sa Chefsneuronen som måste hålla i kaptenshatten som höll på att falla av. ”Det är en kraftig hjärn-bävning här hos ledningen, och jag kan inte få kontakt med känslokontoret.”

”Det är hjärn-bävning här också”, sa sekreteraren hetsigt. ”Vi har ringt runt till de andra kontoren och de enda vi har nått är belöningskontoret, minneskontoret och några få småkontor. Alla andra telefonlinjer ligger nere.”

Sedan hördes ett brak. Klick, bröts samtalet och en pust av rök kom ut ur luren.

Det här var illa. Nu skakade marken så häftigt att tavlorna på väggen föll ner. Chefsneuronen svalde. Hon som styrt detta människoskepp genom smärta, sorg och vild förälskelse trodde sig ha sett allt. Det fanns bara en slutsats att dra. Kroppen var på väg att dö.

Hon ställde sig upp och höll fast sig i skrivbordet. Sorgset såg hon ner på sina neuronmedarbetare som så enträget arbetat i alla dessa år för att få deras människa att fungera. Hon tog av sig kaptenshatten, och skulle just hålla ett känslosamt tacktal när allt plötsligt blev tyst och stilla. Hjärn-bävningen hade upphört. Problemet kanske var löst?

Men i ögonvrån såg hon med ens ett litet ljus. Hon tittade dit. Det sökte sig in genom springorna på en av dörrarna som ledde ut mot nervbanorna i hjärnan. Hon gick försiktigt dit för att öppna.

In fladdrade en liten ljusfjäril som då och då glittrade till i blått. Fridfullt dansade den genom ledningskontoret med alla blickar på sig. Den var så sagolik och rörande att neuronerna blev alldeles trollbundna och märkte inte att ytterligare en dörr lyste upp. Och en till. Och en till, och en till, och en till tills hela kontoret skimrade. Och innan någon hann förstå vad som hände, slogs alla dörrar upp med ett dån och ett blixtrande ljus välde in.